|
Vad var frihetstiden?
1718 är ett årtal som alla skolbarn får i uppgift att lära sig. Det är nämligen ett märkesår i den svenska historien. 1718 dog Karl XII i Norge, och det var därmed slut på det svenska stormaktsväldet. Kungens misslyckade krigsföretag i öst (till exempel den så omskrivna förlusten i Poltava) hade förvandlat landet till ett ömkligt konkursbo. Statskassan var tom. Sverige befann sig i svår misär.
Frihetsttiden kallas epoken mellan Karl XII:s död 1718 och Gustav III:s stadskupp 1772. Det karolinska enväldet ersattes på papperet av en maktfördelning mellan kung, råd och riksdag ("ständerna"), men i praktiken kom all politisk makt att ligga i ständernas händer. Det gick så långt att kungens namnteckning så småningom ersattes av en namnstämpel. Det är denna revolution mot enväldet som givit epoken dess namn. Politiskt kom tiden att genomsyras av strider mellan de två partierna "hattar" och "mössor".
Frihetstiden var en klang- och jubeltid för vetenskap, teknik och ekonomi. Ett exempel på detta är den Vetenskapsakademi som instiftades 1739 av Gustav III:s mor, drottning Lovisa Ulrika. Från akademien spreds användbara kunskaper ut i landet i form av små skrifter. Den förhärskande filosofin var utilismen, dvs. det var det praktiska och nyttiga som hela tiden ställdes i förgrunden. Någon egentlig upplysningsrörelse, av Voltaireskt samhällskritiskt och religionsfientligt snitt, uppstod däremot inte under frihetstiden, knappast senare heller. Inriktningen på det sunda förnuftet är däremot tydligt inspirerad av upplysningsfilosofin. I alla avseenden var den franska kulturen den stora förebilden. Det tidigare så dominerande tyska inflytandet försvagades kraftigt.
Också för kulturens och litteraturens del skedde kursändringar under frihetstiden. De gamla barockmönstren övergavs till förmån för försök i den franskklassicistiska stilen. Även här var drottning Lovisa Ulrika en centralfigur. Hon var ju ändå syster till Fredrik den store av Preussen, en av upplysningstidens stora kulturpersonligheter! Något som mer än mycket avlägset liknade bror Fredriks lysande hov lyckades hon väl aldrig skapa i Stockholm. Hon uppmuntrade dock "de vittra konsterna", bland annat genom att bilda en Vitterhetsakademi år 1753. Hon beskyddade Olof von Dalin och värnade om teater- och musiklivet.
Tidningsmannen Dalin
Olof von Dalin (1708-1763) hette hallänningen som gjorde kometkarriär i frihetstidens Sverige. Han började sitt liv i en fattig prästfamilj i södra Halland och kunde vid slutet av sin bana se tillbaka på lysande framgångar som tidningsutgivare, adlad hovpoet och drottningens gunstling. Det var självklart Dalin som Lovisa Ulrika utsåg till sekreterare i Vitterhetsakademien. Han fick också ansvaret för att uppfostra den unge prins Gustav, sedermera Gustav III.
Någon folkkär författare var inte Dalin, vilket heller knappast är rimligt att förvänta sig. I frihetstidens Sverige var diktkonst i första hand ett tidsfördriv för adeln och ett sätt för icke-adliga att smickra sina välgörare som ett led i ämbetsmannakarriären. Det hände dock att Dalin skrev enkla, folkliga stycken. Det är dessa som har överlevt.
Efter studier vid universitetet i Lund anställdes den 19-årige Dalin som informator i den högadliga familjen Rålamb. Sedan han således fått in en fot i den "fina världen" gick allt mycket fort: Dalin började tjänstgöra vid Kanslikollegium, och han fick som enda ofrälse (icke-adliga) person delta i ordenssällskapet Avazu och Wallis (som påstods vara finska för utropet "Öppna och ös i"). Hela tiden skrev han tillfällesdikt, exempelvis en uppskattad minnesdikt om Karl XII. Kontakter med inflytelserika herrar, som grevarna Tessin och Piper, gjorde Dalin till kunglig bibliotekarie. Han blev, kan man säga, chef för den litterära underhållningen vid Lovisa Ulrikas hov. När han 1751 adlades hade han nått ett av sina viktigare mål (vilket han delade med många ofrälse begåvningar). Vid sin död hade han just utnämnts till hovkansler.
Olof von Dalin har inte skrivit mycket som kan läsas med behållning idag. Någon originalitet kan man knappast hitta. Helt enligt tidens smak efterbildade han storheter som Boileau och Voltaire. En del av hans insats låg just i rollen som introduktör av idéer från utlandet. Dalin hade "näsa" för litterära nyheter. Hans franskklassiska drama Brynilda är helt oläsbart, och alldeles kolossalt ospelbart, men intressant som exempel på de tappra försök som gjordes att tävla med de stora författarna på kontinenten.
Skälet till att Dalin har en given plats i den svenska litteraturhistorien är hans förnyelse av det svenska språket. I den moraliska veckotidningen Argus (eller Then Swänska Argus, som den egentligen hette) bekämpade Dalin både den krångliga, tyskinspirerade kanslistilen och den störtflod av franska modeuttryck som de unga inom adeln gärna svängde sig med. Tidningen gavs ut mellan 1732 och 1734. I Argus anpassade Dalin skriftspråket till ett enkelt men bildat talspråk. Han slår vakt om det svenska språket. I Argus 1:45 inför Dalin följande, ofta citerade försvarstal för svenskan:
Språket är i sig själv intet hårt som tyskan, intet hopplockat som engelskan, intet uppblåst som spanskan, intet vekligt som italienskan, intet obändigt som tyskan, intet vilt som ryskan, intet bräkande som danskan etc. Det är lent och likväl starkt, rent och likväl rikt, enfaldigt och likväl högt, tappert och likväl läckert. Det är bekvämt och ljuvligt till skaldekonst och obunden skrivart, till sång och tal, till historia och romaner, till allvarsamt och lustigt, till kyrkor och skådespel, till predikningar och Argus. Intet mer fattas, än att vi det aga och uppodla; men oaktat allt detta, vill man hellre tala och skriva utländska, blott därför att det är utländskt.
("Enfaldigt" betyder här enkelt och inget annat!)
Alldeles värdelösa var nog inte de andra språken, trots allt. Artiklarna i Argus är nästan alla bearbetade översättningar av material i utrikiska tidskrifter som The Spectator - skriven på den hopplockade engelskan. Detta förringar inte på något vis Dalins förtjänster som 1700-talets främste språkvårdare. Tidningens första utgivningsår, 1732, har kommit att beteckna inledningen till en ny period i det svenska språkets historia, kallad den yngre nysvenskan.
Ett ofta återkommande inslag i Argus är satiren över adelssnobbarna, de så kallade sprätthökarna. Man ska inte tolka detta som någon kritik underifrån, ur underklassperpektiv. Det var de nya adliga familjerna, uppkomlingarna, som fick på huden för sina vulgära later och sitt prål. Dalins hemvist var klar. Han sympatiserade med bördsadeln ("de gamla fina adelsfamiljerna") och hovet. Kanske gjorde dock hans egen ställning som uppkomling att han var mer känslig än andra för sprätthöksmaneren.
Vill du läsa några dikter av Dalin?
Poeten Nordenflycht
Samma år som drottning Lovisa Ulrika och Olof von Dalin bildade Vitterhetsakademien, instiftades också en litterär sammanslutning som fick namnet Tankebyggarorden. Detta det första litterära sällskapet i Sverige kom snart att hamna i ett slags motsatsställning till hovets förnäma akademi. Man kan därför se det som början till en litterär offentlighet utanför hovkretsarna. Den främsta medlemmen i Tankebyggarorden var en kvinnlig poet: Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763).
Nordenflycht var visserligen adlig, men hon tillhörde inte den urgamla bördsadeln. Hennes far var kamrer i kammarkollegiet i Stockholm. Jämfört med de flesta kvinnor på 1700-talet fick, eller snarare skaffade sig, Nordenflycht en god utbildning. Det sägs att hon som barn läste så mycket att hennes föräldrar befarade att hon skulle bli en "lärd i stubb" (dvs. i kjol). Att kvinnor var väl utbildade ansågs strida mot den goda smaken. Nordenflycht fick ofta gömma sina böcker. I en självbiografisk text beklagar hon sig över föräldrarna: "De tyckte mer om att uppföda sin dotter till en skickelig hustru än bland vishetsgudinnorna."
Debutsamlingen kom 1743 och heter Den sörgande Turtur-Dufwan. Nordenflycht hade just förlorat sin älskade make, och i dikterna bekänner hon sin sorg med en uppriktighet som är något alldeles nytt i den svenska litteraturen. För första gången mötte de svenska läsarna en öppenhjärtig centrallyrik, fylld med starka känslor. Dikten Min levnads lust är skuren av är onekligen fjärran från hovpoeternas hyllningsdikter till kungens födelsedag:
Min levnads lust är skuren av,
och döden är min längtan;
till dig, du mörka, tysta grav
står all min trängtan.
På jorden jag ej finner
vad mer min själ sitt nöje bär ; (=något som roar mig längre)
min glädje borta är,
min tid i gråt förrinner,
min ungdoms lust försvinner;
jag är olyckligt såld (=överlämnad)
i grymma sorgens våld.
En långsam död för ögon står,
den jag dock icke finner.
Du arma, ömma hjärta!
Kan ej den bittra smärta,
som tär dig utan mått,
dig ge så dödligt skott,
att livets tråd må brista,
och ädla själens gnista
sitt fångehus må mista?
Vill du läsa den lika berömda dikten Över en hyacint, tillkommen senare, efter en olycklig kärlekshistoria?
Nordenflycht är vår litteraturs första kvinnliga yrkesförfattare. Men hon författade inte enbart förtätade bekännelsedikter. Hon är också vår första kvinnosakskvinna. Med pennan som vapen förde hon en tämligen ensam kamp för kvinnans rättigheter. Redan som mycket ung hade Nordenflycht skrivit den fräna Fruntimmers plikt att uppöva deras vett. I enkla strofer trummar hon där in att kvinnans första plikt är att uppöva sitt eget vett, att upphjälpa sig själv "ur neslig dumhets grop". Författaren vågar tro att de flesta karlar vill slippa en fru som "i dumhet ligger bunden".
Nej, hur kan en upplyst själ,
bliva kär i dumhets svärta,
Och hop med ett fjolligt hjärta
Vinna nöjsamhetens väl?
I Tankebyggarordens inre krets, som ofta "sammanträdde" hemma hos Nordenflycht, diskuterades tidens mest avancerade idéer. Man läste och analyserade de senaste skrifterna från upplysningsfilosoferna. Nordenflycht kunde inte annat än reagera med vrede när Jean-Jacques Rousseau i ett angrepp på teatern hävdade att kvinnor inte borde ägna sig åt konst och litteratur. I Fruntimrets försvar mot J.J. Rousseau protesterar hon mot en förkvävande kvinnosyn och ställer sig frågan:
Ack! Grymma tyranni, månn´ det vår värld förbättrar.
Att halva släktet stängs i dumhets trånga fjättrar?
Av sin samtid var Nordenflycht mycket uppskattad. Hon ansågs vara landets ledande författare vid sidan av Dalin. Under 1800-talet och början av 1900-talet behandlades hon mindre väl (av manliga litteraturhistoriker). Nedlåtande kommentarer om hennes utseende ("matronan Nordenflycht") och förälskelser ("den kärlekskranka Nordenflycht") har skymt sikten för storheten i hennes verk. Särskilt roligt har man haft åt det faktum att den fyrtiotreåriga Nordenflycht förälskade sig i en ung man - som om det vore något märkligt.
Drömmaren Swedenborg
Emanuel Swedenborg (1688-1772) föddes in i frihetstidens makt- och kulturelit. Hans far var den berömde Skarabiskopen Jesper Svedberg. Som ung var Swedenborg mest intresserad av naturvetenskap, matematik och teknik. Efter studier i Uppsala gjorde han en fem år lång bildningsresa (vanligt för dem som hörde till samhällets översta skikt) i England, Holland och Frankrike. Utomlands träffade han framstående naturforskare och förkovrade sig i mekanik. Han skickade hem skrytsamma rapporter över de framsteg han gjort och påstod sig bland annat ha uppfunnit en flygmaskin! Väl hemkommen arbetade han som assistent åt frihetstidens tekniska snille, Christopher Polhem, berömd bland annat för Polhemslåsen. Swedenborg blev utgivare av den första vetenskapliga tidskriften i Sverige, Daedulus Hyperboreus. Han skrev också, som så många andra statliga ämbetsmän i karriären, en hyllningsdikt till Karl XII.
Swedenborg tycktes intressera sig för det mesta. Han utvärderade ångmaskinen. Han skrev, hela tiden på vetenskapernas språk latin, om vattenminskningen i Östersjön, om gruvdrift och om himlakropparnas rörelser. Med sina volymer i mineralogi gjorde han sig ett namn som naturvetenskaplig forskare också utomlands. Han resonerade om universums oändlighet och blev alltmer intresserad av filosofiska frågor. När han började vilja "bevisa själens odödlighet för själva sinnena" rörde han sig på minerad mark: tiden var inte den rätta för teologiska spekulationer. Ingen tilläts ifrågasätta den lutherska läran. Sina religiösa verk publicerade han därför i London, på betryggande avstånd från den svenska censuren.
Swedenborgs ambitioner var alldeles måttlösa. Han planerade att ge ut sjutton (!) delar av Regnum animale, vilket betyder själens rike och var det verk i vilket han skulle utsätta själen och kroppen för en vetenskaplig granskning. Det skulle emellertid bara bli tre delar. 1743 drabbades Swedenborg av en djup livskris och lade om kursen. Den 56-årige ämbetsmannen bröt upp från sitt invanda liv. Några år efter krisen fick han en gudomlig uppenbarelse: Gud kallade honom att rätt uttolka Bibeln. Detta skulle han ägna resten av sitt liv åt.
Det var ur denna livskris som drömmaren Swedenborg föddes, den Swedenborg som kommit att intressera litteraturforskare, författare och många, många andra. I Drömboken, tillkommen 1744 och det enda arbete som Swedenborg skrev på svenska, beskriver han minutiöst sina drömmar. Här följer ett kort utdrag:
Denna natten var den förnöjsammaste av dem alla, emedan jag såg Regnum Innocentiae. Såg nedanföre mig den skönaste av trädgårdar, som ses kunde, där på vart träd sattes vita rosor efter hand. Kom sedan uti en lång kammare, där stodo vita kärl med mjölk och bröd uti, så appetitligt, att inget appetitligare kunde föreställas; jag var i sällskap med ett fruentimmer, så jag gick tillbakars. Kom till mig ett litet vackert och oskyldigt barn... Vaknade.
Regnum Innocentiae betyder "oskuldens rike". Flera av Swedenborgs drömmar och spekulationer - de kan vara svåra att skilja åt - handlar om sexualitet och oskuld, renhet och synd. Drömmarna uppfattar Swedenborg som sända av Gud, och därför var det så viktigt att återge dem korrekt. Det medför att Drömboken ger ett modernt eller snarare modernistiskt intryck; tid och rum är precis så upplösta som i drömmen. Så här låter det när Swedenborg gör kortfattade förteckningar över sina viktigaste drömmar:
1. Uti ungdomen och gustavianske familjen.
2. Uti Venedig och den sköna palais.
3. Uti Sverige och himmelens vita sky.
4. Uti Leipzig, om den som låg uti sjudhett vatten.
5. Om den som ramlade med kedjan ned i djupet.
6. Om konungen, som gav uti en torparestuga så dyrbart.
7. Om drängen som ville jag skulle resa bort.
8. Om mina förnöjelser om nättren.
Mystikern Swedenborg umgicks med andeväsen, till exempel änglar, och han utforskade, med vetenskapsmannens noggrannhet, varje detalj i andesamtalen och drömmarna. I andevärlden mötte han bland annat den store fysikern Newton och kung Karl XII, som han hade kommit att hata. Som läsare associerar man till hur Dante befolkade Inferno med sina värsta fiender. Swedenborg tog till sin uppgift att frilägga Guds plan med himlen och jorden och reste med tiden ett intrikat teologiskt byggnadsverk. På grundval av religiösa skrifter från den sista delen av hans liv har flera samfund bildats, varav det mest kända är Nya Kyrkan med centrum i Pennsylvania, USA.
Swedenborg har haft stor betydelse för senare tiders författare. Det kanske mest berömda exemplet är den engelske poeten William Blake, men också på Balzac, Baudelaire och Emerson har han utövat inflytande. Almqvist var periodvis mycket influerad av Swedenborg. Under en period läste August Strindberg dagligen ur Swedenborgs verk. Också för den modernistiske poeten Gunnar Ekelöf var Swedenborg väsentlig. Särskilt inflytelserik blev Swedenborgs så kallade korrespondenslära, dvs. hans tanke om motsvarigheterna mellan det andliga och det kroppsliga. Swedenborg såg analogier - likheter - mellan ljuset, förnuftet och den gudomliga visheten. Inte minst de symbolistiska poeterna vid mitten av 1800-talet, exempelvis Baudelaire, drog sådana paralleller mellan yttre och inre, mellan själ och landskap. Internationellt sett är nog Swedenborg mer betydelsefull än vad de flesta svenskar kan föreställa sig. Idag är han ganska okänd i sitt hemland. Viss uppmärksamhet väckte han för tjugo år sedan när hans skalle återfanns!
På 1700-talet var domen hård. "Helt rätt och slätt - en fåne", lyder Kellgrens obevekliga omdöme i den kända dikten Man äger ej snille för det man är galen (1787). Swedenborg sprängde förnuftets ramar. Hans verk fängslar än idag.
Vill du läsa vad Swedenborg skrev om änglar?
Blomsterkungen och resenären Linné
Om Emanuel Swedenborg är nästan bortglömd idag gäller motsatsen för Carl von Linné (1710-1778). Han är Sveriges mest berömde vetenskapsman och ett stort namn även utomlands. Störst insats gjorde Linné inom den systematiska botaniken. Han klassificerade växterna utifrån deras fortplantningsorgan. Varje art fick två latinska namn, enligt den så kallade binära nomenklaturen som fortfarande gäller. Linné införde också en enhetlig terminologi för växternas delar, vilket gjorde artbestämningen enklare. 9000 växter, 828 snäckor, 2100 insekter och 477 fiskar artbestämde Linné.
Linnés levnadshistoria har nedtecknats otaliga gånger. Många svenska skolbarn har fått höra om den fattige komministersonen från Småland som ärvde sin faders intresse för växter och blev världsberömd botaniker. Linné arbetade dock med mycket annat än botanik. Frihetstidens vetenskapsmän var mångsysslare, och den praktiska nyttan var alltid i centrum.
Blott 24 år gammal skickades Linné ut i vildmarken, till Lappland, på en expedition finansierad av Kungl. Vetenskapssocieteten. Hans uppgift var att leta efter naturtillgångar som skulle kunna utnyttjas. Resedagboken från den lappländska resan är en av pärlorna i vår litteraturhistoria. Linné är den svenska naturskildringens grand old man; hans reseberättelse är full av konkreta iakttagelser om träd, mygg och människor. Linnés svenska är frisk och detaljrik. Den unge upptäcksresanden skildrar dramatiskt hur han vadar i floder och vandrar över blöta myrar - Norrlands inland framstår verkligen som ett okänt och farofyllt land. Linné imponerades av samernas kultur och deras förmåga att leva i samklang med naturen, deras "välsignade enkelhet i levnadssättet". Efter resan skulle Linné, utklädd till same, göra succé som nordisk vilde i de holländska salongerna. Den gode smålänningen hade onekligen PR-talanger!
Linné tyckte om att idka friluftsliv. Han reste till Gotland och Öland, Västergötland och Skåne och skrev med stor verklighetsaptit om allt han såg. Hans klassiska reseböcker fungerar både som tidsdokument och som underhållande litteratur. I Uppsala blev hans botaniska vandringar oerhört populära. Att i Linnés efterföljd leta efter och pressa växter (i så kallade herbarium) blev närmast ett svenskt folknöje. Med "den linneanska traditionen" brukar man avse svenskarnas stora entusiasm för naturen.
Den ljuse blomsterkungen hade en nattsida. Som åldrad professor satt han på sin kammare och skrev på en bok om den gudomliga hämnden, Nemesis Divina. Utifrån ett antal exempel ur historien och från sina kolleger vid universitetet i Uppsala, försökte han visa hur straffet alltid förr eller senare hinner upp syndaren redan i jordelivet. Så här fick exempelvis den intrigante professor Melander sitt straff till slut:
"kl 6 vrides på honom huvudet åt ryggen. Han faller neder under bordet, bäres hem; ser aldrig mer sin hälsodag. Alla gå hem och slå sig för sitt bröst, märkande att Herren ser våra intriger."
Också på andra områden hade Linné en benägenhet att spekulera, något som fått en och annan att ifrågasätta hans vetenskaplighet. Men på 1700-talet var gränserna mellan tro och vetenskap inte så knivskarpa som idag. Linné trodde till exempel att svalan övervintrade på sjöbotten, och han menade att jordytan en gång varit helt täckt med vatten med undantag för ön Paradiset. Att det inte gick att bevisa sådana teorier tycks inte ha bekymrat den vittberömde naturvetaren.
Vill du läsa om Linnés språk? Klicka på länken nedan och gå till "Idéerna och historien" och "Linnés språk".
Linné on line (Uppsala universitet)
FRÅGOR
- Hur stod det till i Sverige år 1718?
- Varför kallas epoken mellan 1718 och 1772 för frihetstiden?
- Vad innebar utilismen?
- Vilka insatser för svenska språket gjorde Olof von Dalin?
- Hur såg man på lärda kivnnor i 1700-talets Sverige?
- Vilken banbrytande insats gjorde Nordenflycht för den svenska lyriken?
- Hur förändrades Swedenborgs levnadsbana av den religiösa kris som drabbade honom?
- Vad var Swedenborgs korrespondenslära?
- Vilken betydelse har Linné haft för den svenska litteraturen?
UPPGIFTER
Till Fyra från frihetstiden erbjuder vi inga färdigformulerade uppgifter. I stället föreslår vi att du läser fördjupningstexten uppmärksamt ett par gånger, skriver egna frågor och abetar vidare utifrån någon eller några av dessa. Följande punkter ger förslag på arbetsområden, men du hittar säkert andra:
- Censur och tryckfrihet i det svenska 1700-talet
- Svenska kvinnors utbildning på 1700-talet
- Svenskens förhållande till naturen
- En dag i Lappland år 1732
LÄSTIPS
Olof von Dalins skrifter finns i många utgåvor.
I sin skriftserie har Svenska akademien givit ut Skrifter av Hedvig Charlotta Nordenflycht med en inledning av Sture Allén.
I Carina Burmans prisade roman Den tionde musan har Hedvig Charlotta Nordenflychts brev en central roll.
Torkel Stålmarck: Hedvig Charlotta Nordenflycht - ett porträtt
Lars Bergquist: Glädjen och det stora kvalet. Om Swedenborgs drömmar.
Olof Lagercrantz: Dikten om livet på den andra sidan. En bok om Emanuel Swedenborg.
Emanuel Swedenborg: Om Guds dyrkan och kärleken till Gud. Ett av Swedenborgs centrala religiösa verk nyöversatt från latinet och utgivet i pocket.
Jacob Wallenberg: Min son på galejan (1781) ger inblickar i ostindiefararnas svenska 1700-tal.
Carl von Linnés reseskildringar finns på bibliotek och antikvariat. Den lappländska resan anses av många vara höjdpunkten.
LÄNKAR
Linné on line får ingen missa! Den är en av de abolut bästa svenska webbplatserna och innehåller mängder av rikligt illustrerad information om Linné och vetenskapen på 1700-talet.
När blomsterkungen kom till Falun.
Välkommen till Linnés Råshult i Älmhults kommun.
På engelska om Swedenborg som teolog.
Nordiska museet presenterar frihetstiden.
Kungliga vetenskapsakademien
Om Hedvig Charlotta Nordenflycht och Olof von Dalin hittar vi tyvärr inget intressant
på nätet - än så länge.
TEXTER
Dikter av Olof von Dalin
Fabel utan tillämpning
"Jag svär", sad´ Malin, "vid min hy
och vid den eld, som plär mig bry,
att Pär den enda gossen är,
som jag skall hålla kär.
Han är i dans så snäll och vig,
han kan så artigt buga sig:
en sådan karl bör endast äga mig."
Strax såg hon Mårtens hurtighet,
som hatten rätt uppsätta vet
och som med nya eder kan
ta ljud från hundra man.
"Stor sak, sad´ hon, "Pär och fler!"
En bättre karl bör älskas mer:
med hull och hår jag mig åt Mårten ger."
Strax fick vår Malin Nisse se,
som kommer folk så snart att le:
med gyckleri av tusen slag
han roar femton lag.
"Stor sak", sad´ hon, "i Mårtens tro!
Nej, Nisse blir min enda ro,
all lust och kärlek skall nu hos oss bo."
Strax fick hon se en annan buss
- det var herr Johan, klädd på stuss, -
hans stolta min, hans granna rock,
hans hår och fagra lock.
"Stor sak", sad´ hon, "i Nisse nu !
Jag vill nu bli herr Johans fru:
dock nej, jag vet en karl så käck som sju."
Uppfriskas kan en döv, en blind,
men aldrig flickans vackra kind;
en gammal trädgård kan bli ny,
men aldrig flickans hy.
Ett tjog av år gick snart förbi,
och Malin börja´ gammal bli;
sen var det ute med allt frieri.
Då kom den gamla Pär igen,
den förste övergivne vän,
och viste sin olycka fram,
att han var bliven lam.
"Stor sak", sad´ Malin, "käre Pär!
Du är mig alltid lika kär.
Kom, säg din vilja fram - du har mig här!"
Gå tillbaka
Visa
Skatan sitter på kyrkotorn,
och gåsen läggs i gryta;
och den som har sitt hjärtekorn,
behöver därmed ej skryta.
Lilla vän, kom tag i ring
och dansa golvet i splitter;
gör inte narr av hjärtesting:
jag känner bäst var det sitter.
Hiss upp segel, nu ha vi vind,
jag vågar alltid på skutan;
var tar sin, så tar jag min,
och stackar den som blir utan.
Havet svallar och skeppet far
från Göteborg och till Kina;
och den sin vän i tankar har,
kan inte rasa och flina.
Fågeln sjunger i grönan lund,
och kvisten börjar att bära;
jag tänker på var rolig stund,
som jag lär få med min kära!
Sätt dig neder i bara snön,
så fryser du ej om pannan;
och om min ängel ej vore skön,
så tog jag säkert en annan.
Gå tillbaka
Ängsönöjen
Som källan bortrinner
på blomstrande fält,
vår tid här försvinner,
bland nöjen så snällt.
När riksdunder lossas,
när krigshärar slåss,
när jättarne krossas,
det rör dock ej oss.
Längst bort från de strålar,
som blinda vår värld,
där stoltheten prålar,
bland ängslan och flärd,
vårt sinne vi föda,
med sanning och tro,
och kroppen vi möda
med rothuggnings-ro.
Att hovet betrakta
man lär av vår sjö,
som hastigt och sakta,
kringvärver vår ö:
när himlen bepryder
hans lugn och hans glans,
han snarast betyder
storm, buller och ras.
Gå tillbaka
Över en hyacint av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Till - - -
Du rara ört som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt i Floras rike
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig,
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.
Med trogen omsorg jag dig sköter,
en lindrig luft då andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld, du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar
en kylig flod dig friskar opp.
Men liksom du min hydda pryder (hydda=bostad)
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård,
bland ringa stoft din fägring gömmer,
du är ju otacksam och hård?
Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an,
dess öda är att sig förandra, (förändra)
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna,
det måste vara som det är.
Gå tillbaka
Ur Himmel och Helvete
av Emanuel Swedenborg
Änglar sänds från alla samhällen till människorna för att vaka över dem, avleda dem från onda begärelser och därmed sammanhängande tankar, och ge dem goda impulser, i den mån de är villiga att i frihet ta emot dem. De styr på så sätt människans förehavanden genom att så mycket som möjligt avlägsna onda avsikter. Hos människan finns änglarna i hennes känslor. De är nära henne i den mån hon är i det goda som kommer från sanningen, fjärran i den mån hennes liv avlägsnar sig från denna sanning. Alla dessa änglarnas uppgifter är emellertid Herrens verk, ty änglarna ombesörjer dem ej av sig själva.
Gå tillbaka
|
