Gästblogg Sara Lövestam: Upptäckandet i centrum i grammatikens värld!
Hur pratar vi om språk? Hur lockar vi in till grammatikens förunderliga värld? Hur skapar vi ökad förståelse för språkets uppbyggnad? Idag bloggar Sara Lövestam, lärare och författare till både vuxen- och ungdomslitteratur. Just nu aktuell med boken ”Grammatik och piraten som jagade mås” där hon presenterar grammatik på ett nytt och inspirerande sätt.
Jag sitter i en båt med min systerson, vid tidpunkten elva år gammal. ”Vad betyder det?” säger han om ett svårt ord jag just använt, och jag förklarar. ”Det är ett adjektiv”, säger jag, och gratulerar mig själv när hans förväntade följdfråga kommer: ”Vad är ett adjektiv?”
Vi letar adjektiv omkring oss, hittar blöt, stor, lång och ful. ”Fast de flesta adjektiv har egentligen tre varianter”, säger jag och tittar förstrött ut genom fönstret.
”Vilka då?”
”Gissa! Om du har en båt som är stor, och en annan som är …”
”Större.”
”Precis. Så stor och större är varianter av samma adjektiv.”
”Vad är den tredje då?”
”Gissa.”
”Störst!”
Det är på det här viset min lilla motorbåt får namnet ”Lilla fröken Positiv”. Om jag skaffar en större båt, bestämmer vi, så ska den heta Komparativ, och skaffar vi den största båten någonsin så får den namnet Superlativ.
Den heliga formeln bakom språket
I min drömvärld går det alltid till så här när vi pratar om språk. Vi pratar om vad ord betyder och vilken känsla det finns i en låttext, vad ordspråk betecknar och hur meningar hänger ihop. Och över alltihopa lyser det fantastiska systemet som vi kallar grammatik. Hela den hemliga formeln bakom språket, det som gör att vi kan förklara oss och förstå vad andra menar. Fast vi avslöjar inte allt på en gång, utan vi utmanar, letar mönster och upptäcker.
När jag fick chansen att skriva en grammatikbok för högstadiet, var det självklart för mig att sätta upptäckandet i centrum. Det var genom upptäckande som jag själv tog till mig grammatiken som barn, och det fantastiska med just grammatik är att barn redan kan det. De har redan hela systemet i sig, redo att upptäckas. De vet bara inte vad det är de kan.
Frågor och utmaningar
Därför är hela boken full av frågor och utmaningar. ”Vad är egentligen skillnaden mellan här och hit?” ”Kan du hitta på en mening som har flera hjälpverb?” ”Varför säger man fin ibland och fint ibland?” ”Kommer du på några adjektiv som inte går att komparera?”
Jag tänker mig alla suckar och stön som den här boken kommer att framkalla hos landets högstadieelever. När de läser mina ärligt entusiastiska antaganden: ”Nu undrar du förstås: Vilka är alla de här formerna? Vad heter de? Har de roliga namn, hur många är de, hur fungerar de? Åh vilken tur du har. Svaren kommer nu på en gång!” Eller: ”Om du känner att du bara måste veta mer om objekt och subjekt, kan du kika på s. 72-75”.
Jag tänker mig att de suckar och stönar över denna (36-åriga) tant som fått för sig att deras största intresse i livet är grammatik. Men under denna fasad av likgiltighet och nonchalans, vet jag att de ändå inte kan låta bli att undra. Vilka är de där formerna? Har de roliga namn? Och så bläddrar de till sidan 72, för nyfikenhet fångas bäst i bilden av min systerson som får veta att något är ett adjektiv men inte vad ett adjektiv är. Eller i pedagogikens mest tacksamma ordspråk: Har man sagt A får man säga B.
Sara Lövestam
Följ Sara Lövestams blogg