Gästblogg Elza Dunkels: Mediepaniken som kom av sig

Elza Dunkels skriver idag på vår gästblogg om mediepaniker. Elza Dunkels är författare, forskare och lärarutbildare vid Umeå universitet och en flitigt anlitad föreläsare om unga och nätet. I veckan kan du lyssna till henne på vårt seminarium på bokmässan om Interaktiva medier och lärandemiljöer som hon håller tillsammans med Simon Lindgren.   

I somras började det pratas om ett nytt spel där spelarna rörde sig utomhus med sina telefoner och jagade de små figurerna i Pokémonspelet från slutet av 90-talet. Pokémon Go-spelandet spred sig som en löpeld och det dröjde inte många dagar innan de första rapporterna om risker med spelet dök upp.

Typiskt mönster mediepanik
Rapporteringen följde det typiska mönstret för en så kallad mediepanik; utbrott av känslomässiga snarare än rationella reaktioner på ett nytt medium. Vi kan se dessa reaktioner vid all teknikintroduktion och vi vet att de så småningom ebbar ut och ersätts av en förnuftigare syn. Många mediepaniker övergår faktiskt i sin motsats efter ett tag, när nåt ännu nyare och ännu mer skrämmande dyker upp. Då kan det som tidigare verkade så farligt uppfattas som tryggt och säkert och man önskar att barn skulle hålla på mer med det.

Kortvarig panik
Det som var annorlunda med Pokémon Go var att paniken varade så kort tid. Efter bara några dagars varnande började andra berättelser ta över utrymmet. Vi fick höra vittnesmål om barn som tog sig ut efter att ha suttit inne i åratal, om vuxna som började röra på sig mer, om okända som började prata med varann och om en gemenskap över generationsgränserna. Så bara en vecka efter att paniken startat var den över. 

Vad berodde det på att just den paniken gick över så snabbt? Det skulle kunna bero på att den stora, övergripande paniken kring skärmar börjar klinga av. Men jag tycker inte att jag ser tillräckligt många tecken på det. Vi har fortfarande en infekterad och känslomässigt laddad debatt om unga och nätet och jag tror att vi har långt kvar innan den går in i en mer rationell fas.

Oron gäller unga
Så jag tror att vi får leta efter förklaringar på annat håll. En av de saker som kännetecknar mediepaniker är att oron ofta gäller ungas användning av detta nya. För oss äldre fungerar panikutbrottet som en metafor för vår framtidsångest; hur ska det gå för världen om det är dessa förtappade unga som ska ta över efter oss? Tänk om det är det som är skillnaden! Tänk om det faktum att så många vuxna fastnade för Pokémon Go gjorde att paniken aldrig riktigt fick fäste!

Det skulle betyda att om vuxna alltid engagerade sig i varje ny företeelse som dyker upp, skulle vi slippa mediepaniker framöver. Då skulle vi ta genvägen till den accepterande fasen och hoppa över den emotionellt laddade perioden då vi bara ser faror. Det är nämligen så att det finns risker med panikerna. De ökar spänningarna i samhället, inte minst mellan generationerna. Och de som drabbas värst är de barn som fått bättre livsvillkor tack vare det nya medium som paniken handlar om. Vi har alltså mycket att vinna på att inte dras med i ännu en ny panik kring nya företeelser. Kanske är lösningen att vi vuxna hoppar på varenda ny grej. Så snart media fylls med panikrapporter, laddar vi ner appen ifråga och testar den; precis det som hände med Pokémon Go.

Vi kan alltså välja om vi vill skriva in oss i den tjatiga berättelsen om faran med allt nytt eller om vi vill bidra till ett inkluderande, kreativt samhällsklimat. Jag röstar för att det senare!

Elza Dunkels

Följ Elzas populärvetenskapliga blogg och Net Nanny 

Missa inte seminariet Interaktiva medier och lärandemiljöer på bokmässan 

Läs mer om Elza Dunkels böcker Interaktiva medier och lärandemiljöer och Vad gör unga på nätet?