Gästskribent Helen Carlander: Att möta människor genom livet – en socialpedagogs resa och insikter

Social omsorg är ett yrkesområde fyllt av både glädje och komplexa utmaningar. Helen Carlander, socialpedagog, lärare och aktuell med de nya läromedlen Social omsorg nivå 1 och Social omsorg nivå 2 för Gy25, beskriver här hur decennier av arbete med människor i olika livssituationer har format hennes syn på yrket – och varför utbildning, förståelse och modet att möta svåra frågor är så viktigt för att ge brukare ett värdigt och självständigt liv.

Min nyfikenhet på social omsorg
När det var dags att söka till gymnasiet visste jag direkt att jag ville arbeta med människor i framtiden. Valet jag gjorde för över 40 år sedan har jag aldrig ångrat. Jag valde att utbilda mig inom social omsorg/socialpedagogik och har på olika sätt arbetat inom eller med kopplingar till detta område. Bredden och variationen är stor och man möter spännande människor med olika behov i varierande åldrar och med olika livssituationer. 
Mycket har utvecklats och förändrats till det bättre genom åren t.ex. tillgång till arbetskläder, bilar inom hemtjänsten, institutioner har avvecklats och människor med IF (intellektuell funktionsnedsättning) har flyttat ut och blivit en del av det övriga samhället, demensboenden har byggts och arbetsmiljön med tillgång till liftar, draglakan och städredskap är idag en självklarhet. 

Behöver både kunskaper och praktiska verktyg för att utföra arbetet
Myter och missuppfattningar har omgärdat både ämnet och arbetet. En vanlig uppfattning är att det inte krävs någon utbildning för att arbeta inom social omsorg. Det är sant att alla människor kan visa medkänsla, omtanke och empati mot sina medmänniskor. Många brukare är glada, snälla och roliga och är lättsamma att arbeta med, men arbetet innebär också att kunna hantera svåra situationer då man behöver vara professionell och veta vad man gör för att brukare ska kunna vara självständiga trots stora funktionsnedsättningar, behålla sin värdighet trots att man är avklädd och behöver hjälp med att duscha, att få bestämma trots att man har demens och nedsatt beslutsförmåga eller att komma till tals trots att man inte kan tala. I dessa situationer behöver man ha kunskaper och praktiska verktyg för att utföra arbetet där brukare kan behålla sin värdighet och välbefinnande trots att de befinner sig i en beroendesituation.

Svåra och utmanande möten med brukare
Möten med brukare kan vara utmanande och ställa krav på mig, som när jag mötte en ung kille som nyligen blivit totalförlamad i en trafikolycka och fått besked om att han aldrig mer kommer att kunna gå eller klara av ett toalettbesök utan hjälp. Men det var främst killens funderingar kring att inte kunna ha sex eller bli pappa som påverkade honom mest. Vad säger man då för att stödja? 

Eller mamman som fått en hjärnskada som inneburit både nedsatt förmåga att röra sig och att tala. Hela livet vändes upp och ner på ett ögonblick. Kvinnan upplevde svårigheter med att fungera som mamma till sina döttrar. Mitt uppe i detta valde mannen att skilja sig. Kvinnan var förkrossad och jag funderade över vad jag kunde göra för att hjälpa henne? Vad skulle jag säga?

Vad skulle jag säga till den unga kvinnan med IF som inte vill acceptera sin diagnos utan tycker att hon var som alla andra ungdomar och som ville skaffa barn och utbilda sig? Den unga kvinnan hade svårigheter att ta hand om sig själv och fungera självständigt. Ska jag krossa kvinnans drömmar eller ska jag spela med?

Hur stöttar jag den äldre mannen som på julafton miste sin fru sedan 55 år tillbaka? Saknaden och sorgen var enorm och mannen uttryckte sin bitterhet över att bli lämnad ensam. Räcker det att jag håller handen i det läget eller ska jag säga något?

Våga möta funderingar och behov för att kunna stödja och vägleda
Det jag främst gillar med arbete inom social omsorg är att människor är dynamiska och inte fyrkantiga och förutsägbara. De gör inte alltid som jag vill utan de gör det som skapar mening i deras liv.